Note to self: Amerikanskt tonårsdrama är inte bra för dig.

Det är när iscensatt kärlek får ens tårkanaler att gå från ebb till flod som man vet att man saknar det på riktigt, även fast det är då som det gör som mest ont. Kärleken på duken är inte äkta, men kärleken på pappret med din handstil - det är så äkta det kan bli.

Din skuld är min skuld, och min lathet förbittrar tillvaron med aska.

Så nära får ingen gå.

Jag vill ha din ryggrad här
Fäst den i mig

Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån

(och jag blåser bort med vinden och drunknar i septemberregnet)

Även fast det gått månader nu, så letar jag fortfarande efter din varma huds doft i min halsduks gömmor.

Innan jag dör.

Ska jag se Matt Shultz sjunga orden "No nothing sacred, still waiting on that explanation", och skrika med tills min röst spricker lika mycket som hans. Basta.

God damn, God damn.

Dör lite så fint är det.



They might be psycho killers
But tonight I really don't care
So I say turn up the music
Take me home or take me anywhere

Det värsta är att allt jag säger att jag kommit över rinner över mig varje natt. Ofta ned för ryggraden, krälar upp över magen, hugger sig genom naveln och lägger sig som en fet slemmig klump runt levern. Kommer tillbaka och hånar mig.
Säger: "Du är inte alls så stark som du vill att andra ska tro."
Varpå jag svarar; "Nej jag vet, jag är svagast i världen. Som liten var jag stark, stark som Pippi – men vem var inte det?"

Har ni tänkt på hur läpparna liksom svullnar när man gråter?

KNÄCKER JAG FINGRARNA SKA HAN VARA VÄRRE.

Now I notice that I drink too much.

Jag har varit på festival. Stod längst fram på Miike Snow. Kan nu dö lycklig.

P.S Klippte av mig håret idag när jag kom hem (som (btw) var lila innan).