Även fast det alltid är dig jag försöker glömma på bussen till verkligheten, när sädesfälten är täckta av junifrost och sol, så är det aldrig tillräckligt jävligt för att det faktiskt ska fungera.
Och när jag sitter där i en busskur sex kilometer bort och någon skrivit ordet;
H
E
L
V
E
T
E vertikalt så ler jag för mig själv och tackar vem det nu var som skrev så för att han/hon/den/det satte ord på mina känslor, sådär klockan fem över sex en onsdagsmorgon, med en cigarrett i handen, Nada Surf i öronen och ljudet av dina ord i huvudet.
"Eller vad vill du att jag ska säga?"
