Anteckningar pt. 19

Han är det värsta som har hänt mig.

Edit:

Han.

Hans ögon. Hans läppar. Hans skratt.

Jag.

Sandpapperstunga. Jordbävningsknän.

Hjärtat knäcker revbenen.

A.E.H.

Idag ville jag hem till min mamma.

Till hennes sneda tänder som fastnar på underläppen när hon ler.

Till hennes gråspräckliga hår som lockar sig i nacken.

Till hur vi frågar varandra om vi kan få en kram för vi vet att den andra inte alltid vill.

Till hur hon ibland säger helt fel saker.

Till hur hon ibland säger precis rätt saker.

Till hur hon nästan varje dag säger att hon älskar mig även fast jag inte säger det tillbaka hälften så ofta som jag borde.

Till hennes dåliga humor.

Till hennes doft.

Hem till min mamma.

Förutsägbart och löjligt.

Han var det vackraste jag hade.

Det är därför det fortfarande gör så ont.

Jag är Vedder under dina fingrar.

Skär naglarna genom min hud.

Mina fotspår är borta innan jag vänt mig om.

Vi sticker hål på skinnen och fyller munnarna med piller av ånger.

Livet lever och jag med det.

MELOPHOBIA.

FÖRINSTÄLLT INLÄGG PGA JAG ÄR PÅ ANDRA SIDAN JORDEN OCH SER VÄL UNGEFÄR UT SÅHÄR IDAG PGA NYTT ALBUM FRÅN CAGE THE ELEPHANT.

Once you arrive, you never come back.

Det flyr regndroppar över mina fötter när jag springer på gatorna i världens kanske lyckligaste stad.

Här är du glömd när någon annan ler mot mig.

Själsligt och kroppsligt baktung över nya vidder.

Längtar efter din avlägsna tröst.

Anteckningar pt. 18

Tågen klagar utanför vårt fönster och sätter sin sorg i mina ben.