Jag blir alltid lika chockad, varje gång, när jag finner mig själv vid din sida, utan den minsta tanke på i vems öra dina läppar viskat. Vems andedräkt som följt dina knogar. Hur många gånger du legat vaken och tänkt på allt det där som du så gärna ville ha gjort, innan det var för sent. Och, varje gång, så rycks jag tillbaks i mina gamla vanor och tänker på hur dina läppar känts, hur hennes andedräkt värmde och vad det var hon fick dig att vilja göra innan det var för sent.

För mig är det aldrig för sent.

För mig är livet bara barnet.