Imorgon, eller rent tekniskt sett idag, så ska jag åka till min babe i LA-Holm för att göra metropolen farlig. Men tills dess ska jag sitta med suget i magen och önska att de där midjehöga shortsen från H&M med den finaste röda färgen var mina. Ska kanske bege mig tidigare och mellanlanda i Gräsbyn, vem vet? Det har ju ändå klirrat till lite extra i kassan nu sedan en helg av hårt arbete och blåa tår. Men men, nu får det vara nog med tråkbloggningen (som förvisso kanske är ett härligt uppbrott gentemot det annars så väldigt "muntra" kludd jag brukar slänga ut här), nu ska jag krypa till kojs.
Adjöken!

Etthundraåttiotvådagarochdetsviderän.

And I keep, keep, keep on going.

True colors.

Färglära i grafen, och detta är jag. I färger.

Let's känna oss ihåliga tillsammans, du och jag och våra sommarslitna skor. Glömma kraven. Glömma att föda de som oss föder. Låt oss rymma till en plats där bara du och jag och vakuumet finns. Lära oss andas under vatten. Jag vill äta stjärndamm med dig, vräka i oss tills våra magar spricker av idyllisk glädje. Kanske lite som den jag kände för två somrar sedan. När det var du och jag och asfalten under hjulen som gick runt, runt, runt. Bestiga ett berg av gamla krossade drömmar och sätta vår alldeles egengjorda flagga på toppen bara för att visa att visst, visst vi kan besegra. Vi kan övervinna det vi så länge känt. Snälla bara låt mig. Så kan det för alltid vara du och jag och våra ihåliga själar som, om vi har tur, fortsätter komplettera varandra på något egendomligt vis.

Och när vi ligger här och andas i samma takt känns det som att "bring it on" är en underdrift till vad vi borde säga, nu när vi kan klara allt.

Tredje gången gillt, och nu får hon väl ändå ge sig?

Jag höll på att ge ditt namn till någon annan.
Och det kändes så fel.
Så nu skäms jag åter igen för att jag skäms.
För det var, är, och blir nog aldrig du.

Och vi ska krossa våra drömmar mellan livets lår och låta våra sorger bäras av de som är svaga.